Jag är hemma.

 

Jag har druckit mjölk.

 

Jag har ätit leverpastej.

 

Jag har sovit ensam i ett rum.

 

Jag har fått duscha utan flipflop.

Finals week. För min del så innebär det i princip konstant plugg och försöka få in packning någonstans. Det är bara några dagar kvar här nu. Jag har längtat hem så mycket, men nu när jag inser på riktigt hur kort tid det är kvar så känner jag att det är så mycket som jag inte har hunnit göra än och jag skulle vilja ha ett par dagar åt att bara hinna med dem.

Bara att bita ihop och kämpa på med pluggandet några dagar till.

Saker jag inte kommer att sakna

~ Borsta tänderna samtidigt som doftförändringen i rummet tyder på att okänd person i bås bajsar

~ Anpassa släckalampanförattsova efter roomie

~ Anpassa allt efter roomies sovrutiner

~ Gömma all alkohol hos vänner

~ Aldrig veta om det kommer att vara 20 grader plus eller minus

~ Obligatorisk närvaro på lektioner

~ Att spendera timmar med läxor

~ Ett internet som sviker under viktiga samtal

 

Saker jag kommer att sakna

~ Bagels och grapefrukt till frukost

~ Att vara bäst klädd i klassrummet

~ Reaktionerna när folk får reda på att man är svensk

~ De så fina vännerna jag fått, både amerikanska och internationella

~ Tjejerna i korridoren som tagit väl hand om mig

~ 25 grader i april

~ Drinkar för $1,15 på Mug Club

~ Ett väldigt grönt och blommigt campus

~ Fri tillgång till gym och pass

Nu när det bara är ett par veckor kvar innan jag far hemåt igen så kanske vi kan gå igenom boendesituationen litegrann. Jag bor alltså på en väldigt liten yta tillsammans med en annan student. Att säga att det är ett fint rum är en enorm överdrift, eftsom vi har väldigt olika syn på vad som är städat, stilfullt och när man bör diska, men jag har lärt mig att ignorera det faktum lite bättre. Hon är en väldigt specielt person, så det hopp jag hade om att få bo ihop med någon jag skulle kunna bli riktigt bra kompis med dog snabbt. Som tur är lyckades jag hitta en bunt andra vänner väldigt fort, så det blev inte ett bestående problem.

Så ja, jag bor alltså i korridor vilket innebär att man duschar/kissar/borstar tänderna á la camping. Det är en lång rad handfat, bås med toaletter och dusch bakom skynke i flipflop. Det var en sån fantastiskt lycka när vi var i Green Bay och jag kunde gå in i badrummet och ha allt därinne i samma rum, utan att behöva krångla med handduk på toan innan jag skulle duscha.

En annan speciell sak med att bo i korridor är avsaknaden av egen matlagning. Vi äter nämligen i en kafeteria, som ser ut som vilken stor skolmatsal som helst. I och med att vi betalade för både boende och mat i förväg så innebär det att vi nu har fri tillgång till den kafeterian och en måltid på lower campus, där alla lektioner är. Det systemet funkar väldigt bra, och jag har svårt att de hur det skulle fungera att ha ett sådant här typ av boende annars. Dock längtar jag något fruktansvärt efter farmors och farfars ordentliga husmanskost.

Hur spenderade vi då första maj? Jo, vi hoppade på en gul skolbuss för att fara iväg till Minneapolis för där väntade en basebollmatch på oss. Det var Minnesota Twins och Chicago White Sox som det stod mellan. Vi tog oss in, stannade till i baren och klättrade upp på den löjligt branta läktaren. Jag hade gjort en research på YouTube i jakt på reglerna, så jag lyckades följa med ganska bra. Dock insåg jag att det är en väldigt lågintensiv sport, men ungefär lika mycket spänning och fart som shack, men jag gillade hela atmosfären. Det hela var extremt stereotypiskt amerikanskt. Kisscam, dansande maskotar och jordnötter man måste skala. Tillslut avfyrades fyrverkerier och vi insåg att Twins hade vunnit. Bra kväll det där.

Igår var det 30e april. För många betyder det Valborg. För mig betyder det att min syster fyller år. Igår blev hon 15 år. Om man befinner sig på andra sidan jorden så är det sorgligt och tråkigt att man inte kan vara med på riktigt, men vi lyckades hitta en liten lösning i alla fall. In till Melina på morgonen kom mamma, pappa och iPad med Skype. Jag är så glad att jag kunde få vara med på håll för att sjunga och se på när hon öppnade presenterna. Om  bara 23 dagar så är jag hemma igen och får krama henne ordentligt!

Vi hade en liten presentation som Sverige igår, jag och Brianna. Alla internationella studenter och de som pluggat utomlands i en av mina kurser blev erbjudna en fin liten bunt extrapoäng om man gjorde en presentation om det landet. Kursen handlar om hur man leder globala företag och vi har fokuserat mycket på hur olika kulturer ser ut, så det var det som fick bli fokus i presentationen. Brianna var på Linnéuniversitetet i Växjö förra våren, så det var kul att kunna presentera skillnaderna från båda hållen; hon berättade om vad hon hade chockats över, och jag kunde förklara varför det blev en motsatt chock för mig här. Vi tog upp allt från allemansrätt, återvinning, betald föräldraledighet och lattepappor till ständigt köande, Helan Går, att inte småprata med främlingar och Jantelagen. Det hela blev väldigt roligt och vi belönade både frågor och svar med Marabou. Lättförtjänta poäng med andra ord!

Vi spenderade alltså helgen i ett hem. Ett riktigt hem, med en riktig familj. Det fick mig att sakna min egen familj ännu mer, men samtidigt gav det mig energi att göra ett riktigt bra jobb resten av tiden härborta. Duscha barfota. Skinksmörgås till frukost. Fisk som inte var friterad. Vinprovning. Mysa med bebis. Sova med täcke. Äta vid ett matbord som inte står i en kafeteria. Jag är så tacksam för de vännerna jag har här, och att vi fick följa med en av dem hem och se hennes favoritplatser.

Låt oss prata lite väder denna kväll. I Wisconsin så är inte vädret bara kallprat i brist på andra intressanta samtalsämnen. I Wisconsin så är väderanalytiska samtal ständigt aktuella. Det är lite som i mittendelen av Balder, där det är jämna vågor och man knappt hinner förstå att man är påväg ner innan man är uppe på toppen igen. Innan spring break så var det 30 grader. Under lovet kom ett tjockt lager snö. För några veckor sedan var det 25 grader. Några dagar senare låg ett vitt hölje över marken. I helgen solade vi i 25 grader igen. Idag har det kommit snöskurar hela dagen. I välkomstbrevet jag fick från skolan innan jag åkte hit så varnade de för att vädret kunde vara "a bit crazy", men att det skulle vara såhär var nog ingen beredd på. Det känns surrealistiskt att veta att för bara några dagar sedan låg jag i bara bikini och shorts på det fältet som flingor nu landar på. Jag hoppas innerligt att vi är på toppen av berg-och dalbanan till helgen igen, för då ska vi på äventyr i Green Bay!

Igår hade jag en sådan där liten gul lapp i brevlådan som säger att jag har fått paket. Superivrig lämnade jag in den och tillbaka fick jag ett tjockt kuvert från min familj. Min fina fina syster hade skickat det godaste marknadsgodiset som finns och så hade hon och mamma pärlat ett armband åt mig. Det kom så passande, och om bara fem veckor så är jag hemma igen!

Igår sa min kropp ifrån, och det gjorde den ordentligt. Jag låg i sängen hela dagen och försökte komma i balans igen. De senaste dagarna har jag känt att hela jag inte riktigt vill hänga med, men jag tycker att jag har tagit hand om mig själv bra så jag har viftat bort det. Dock insåg jag igår, efter viss övertalan av Jack, att jag borde stanna hemma och ta igen mig. Jag tycker verkligen inte om att krasha, och speciellt inte när livet inte verkar mer hektiskt än annars. Det repar bilden jag har av mig själv. Jag ska klara av utmaningar. Detta är inte ens så mycket mer av en utmaning än något annat. Men så började jag tänka. Jag är inte van vid att ha så mycket skolarbete igång samtidigt, och det gör mig stressad att hela tiden veta att jag aldrig får släppa taget om skolan. Förra veckan var fylld med aktiviteter, och även fast alla inte var särskilt stora så är det många intryck som ska tas in. Jag samlar energi genom att få vara ensam och ta det lugnt ett tag, men här vet jag att det bara är en tidsfråga innan min roomie kommer hem vilket gör att jag inte trivs i mitt rum och inte kan slappna av ordentligt. Trots att jag lägger mycket tanke i vad jag äter så verkar det som att maten här ändå inte riktigt räcker till för att ge mig all näring. Allt detta kombinerat fungerar inte alltid så bra, och igår fick det vara nog. Idag mår jag lite bättre, men resten av veckan kommer jag att ta det väldigt lugnt, bara göra det jag verkligen måste. I helgen så är det bara fem veckor kvar tills jag är hemma igen, och idag längtar jag otroligt mycket efter den dagen.

Jag tror verkligen att det här med fina tillställningar är min grej. Det är något med helheten som gör att jag blir alldeles pirrig och önskar att jag hade varit född på en annan tid där baler var en del av vardagen. Få köpa nya kläder, sminka sig och fixa håret i en hel dag för att sedan dricka vin och dansa hela natten. Helgens tillställning var Viennese Ball, och det är världens största Viennese Ball förutom den som faktiskt är i Wien, med mer än 1600 gäster varje kväll. En riktigt fin kväll med riktigt fina vänner.

Idag har vi stuckit ut från mängden. Medan en stor del av studenterna har spenderat dagen finklädda i kyrkan för att fira påsk så har vi istället gått omkring i träningskläder. Just kyrkan är en stor del av hur de spenderar påsken här i Wisconsin och väldigt många åker hem till familjen för helgen. Jag har då inte klagat det minsta på situationen eftersom det betyder att jag faktiskt kan få vara hur bekväm jag vill i rummet. Jag har saknat det svenska dock. Påskgodis. Målade ägg. Fjädrar. Familj. Vänner. Som tur är så var jag inte helt utan påskägg ändå. Jag fick nämligen leverans med min engelska favoritchoklad förra veckan.

Nu när lite mer än halva tiden här borta är över så tycker jag att det är högtid att göra en utvärdering av de personligheterna jag såg framför mig. Har man satt upp något typ av mål så är det viktigt att se hur utveckligen har gått för att sedan veta hur man ska gå vidare.

 

~ Übersociala Felicia

De sociala medierna går trögt under de veckor inget extraordinärt sker, men fungerar bra som uppdateringsplats under spännande akktiviteter. FaceTime och Skype tycker jag går bra, speciellt med den där mannen i England, mycket hans förtjänst då han stannar uppe halva nätterna för att jag ska kunna prata någon annan gång än enbart på morgonen. Detta att bli vän med varenda person jag möter har väl inte fulländats totalt, men däremot har jag en grupp väldigt fina vänner som jag trivs alldeles ypperligt med.

 

~ Fitnessgurun Felicia

På grund av brist i information så blev matlagningen inte som förväntat. Då vi äter i en kafeteria så har jag inte behövt laga mat annat än när vi slagit till med middagar. Att äta nyttigt i denna kafeteria är lite av en utmaning, men grapefrukt varje morgon är bra för samvetet. Träningen är väldigt bra. Inte som en elitidrottare, men med tanke på att min träningsfrekvens förra terminen var lika med obefintlig så är en par pass i veckan ett enormt framsteg.

 

~ Studietalangen Felicia

Denna personlighet är den jag bedömmer som mest framgångsrik. Visst kan det vara så att skolan generellt sett är enklare här än hemma, att det är lättare att få bra betyg och att studetekniken som krävs för det svenska universitetet är en väldigt bidragande faktor. Jag föredrar dock att se alla A och B som en begåvning jag plötsligt har låst upp och se det som en självklarhet att dennna kommer att vara med mig för all framtid.

 

Tillåt mig då att presentera Felicia 2.0

Spring break. Hans famn. House on the Rock. Chicago. Monet. Starbucks. Champagne. Lingonsylt. Minneapolis. Semester. Kärlek.