Sammanfattning av en utgång i östra London

~ Många kilometers vandring i klackar

~ Sköna klubbar med skönt folk

~ Träffa äkta londonbor

~ Vi övertalade dom att vi inte var modeller

~ Välbehövligt för kropp och själ

 

Nu är vi häääääär! Lägenheten är superfin, inte alls massa sunkiga heltäckningsmattor i varje rum. Här är det trägolv, stora fönster och högt i tak. Synd att vi bara ska bo här i några veckor, finare lär vi inte få det! Området är utforskat och allt är nytt. Lär ta ett tag att komma in i det.

Imorgon är vår jobbsökar- och intervjudag. Och onsdag är vår gratisdag - få pengar för att gå på inspelning av Skavlan och sen iväg på ett finfint uteställe i Notting Hill. Det lär bli hur bra som helst!

Nu börjar den riktiga nedräkningen och den här veckan lägger jag all energi på packning och, framförallt, träffa vänner och familj. Efter en galen helg i Göteborg på den största festen jag nånsin varit på så myste jag med två underbara vänner. Vi tryckte i oss massor av onyttigheter och gurka. Dom är så fina mina vänner. Kommer sakna dom så fruktansvärt mycket.

Nej usch jag vill inte ens tänka på hur mycket jag kommer sakna alla. Jag är så glad att Ylva är med mig, så jag inte blir helt ensam. Det är ett stort äventyr jag har framför mig och trots att det blir jobbigt att åka så längtar jag tills allt det roliga börjar på riktigt. Galet är det!

Två gånger idag har hjärtat dunkat tre gånger snabbare än vanligt. I panik.

1. Påväg till Skara finns det en sträcka som av någon konstig anledning inte har samma hastighetsgräns som resten av vägen. Därför är det lätt att man glider fram lite snabbare än man får. Det är inget man tänker på. Det bara händer. Och där står polisen mitt i vägen och vinkar in mig. Tankarna börjar snurra. Happ, det var det. I ett halvår höll det. Men nu ryker kortet. En mycket virrig och nervös tjej vevar ner rutan. Körkorts- och nylterhetskontroll. Sen fick jag åka. LÄTTNAD! 

2. Elin, som vi hyr rummet av i London, skrev till mig. "Ändrade planer, ni är välkomna den 25e istället!". Och våra flygbiljetter är bokade den 24e. Än en gång snurrade det i huvudet. Skulle vi försöka boka om? Ta in på hostel? Hitta någonannanstans att bo första natten? Kaos. Men riktigt så illa var det inte, inte illa alls faktiskt. Det var nämligen inte boendet som hade planerats om, utan vårt möte med en Starbuckschef som kanske kan ge oss finfina jobb. Jag antar att ni förstår hur snabbt humöret svängde där -från total panik och irritation till lycka och pirrighet!

Så imorgon hoppas jag att jag slipper bli rädd och bara får glada besked!

Sitter med min nyaste kompis i knät och så fort jag har skrivit en liten stund så ska hen få ta del av alla bilder och filmer jag har samlat på min under åren. Vännen i fråga heter Asus och skänker trygghet till min familj när jag är borta.

Med två och en halv vecka kvar tills jag åker så försöker jag ta vara på tiden. Det vill säga, träffa så många som möjligt och hinna med dom viktiga pappersdelarna. Nervositeten börjar krypa fram och den senaste tiden har jag börjat inse hur mycket jag kommer sakna familj och vänner. Tur för mig att Ylva finns där och att någon uppfann Skype. Jag har lärt farmor hur det funkar, och nu står mormor på tur.

Nu är jag nästan redo att åka. Men bara nästan.