Towards the sun
Jag tog med mig mina vänner till ett museum igår för att spendera ett flertal timmar i David Bowies anda. Och visst var vi där länge. På muséets café. Alla samtalsämnen som flög förbi oss fick mig att inse både det ena och det andra. Hur otroligt bra jag faktiskt har det. Hur lätt jag kan åstadkomma vad jag vill. Hur fri jag är. Det kändes som att jag vaknade upp och på riktigt tog till mig hur fruktansvärd verkligenheten är för en del människor.
Så, tack trygga uppväxt. Jag ska göra mitt bästa för att göra det till något bättre för alla.
Kopplingen mellan texten och bilden är minimal. Men så är det ju påsk. Och vi har påskgodis från Sverige.
Kommer alltid vara
När jag återupplivade mitt engelska nummer igen efter semestern så låg det ett röstmeddelande och väntade på mig. Min manager informerade mig om att jag skulle skickas till en annan butik ett par dagar. King's road. Jag hörde mina kollegor sprida skräckhistorier. Ickefungerande värmesystem. Lager som var utspritt på sex olika ställen. Jobba övertid. Supernoga overstock med iPoden. Kunder som frågar om nya storlekar i varenda plagg. Det var inte helt utan oro jag gick in i butiken, men jag visste vem som skulle vara på plats. Saul. Mannen som alltid fick mig att skratta tills jag fick ont i magen i förra butiken och som fick dagarna att gå snabbare. Idag var det som in the good old times. Jag blir så glad av den människan.
Och ja, alla skräckhistorier var helt och hållet sanna.
Different ways
Vi satt i ett soffhörn inne i en såndär prylaffär á la Funny shop. Där satt vi och fikade samtidigt som vi diskuterade om vi skulle våga lägga ut en gulligullbild på Instagram. Ganska snabbt kom vi fram till att det vore en dum idé, för då skulle alla runt omkring oss attackera med kommentarer. Sen insåg vi att det redan var försent. En hel flock tjejer rusade skrikande in mitt i vår fikastund och paniken tilltog. Vi flydde in på lagret. Gångar åt alla håll. Höger eller vänster? Mitt i allt detta tappade jag bort honom. Efter en lång stunds springande åt alla möjliga håll tog jag mig tillslut ut. Väl ute på gatan stötte jag på en god vän till mig och hon följde med mig när jag letade efter mannen som nu betydde en hel massa för mig. När jag inte kunde se honom någonstans så var jag tvungen att berätta vem det var. Jag kunde bara ge henne ledtrådar. Jag berättade att han började på N och var en Archibald. Då blev min vän Blair mindre glad.
I can save you
Jag försökte få ihop ett fint, sentimentalt, vackert och samtidigt otroligt underhållande inlägg om min tid i Svea Rike. Jag kom tre rader ungefär. Vi kan väl kort och gott säga att jag åker till London ikväll och att jag har haft det bra här hemma. Jag återvänder förhoppningsvis till denna stad om en månad, annars är jag tillbaka i sommar.
(Bilden jag hade tänkt att ägna ett helt inlägg om, men Lisa skötte det bra)
See me now
Vad är det jag har för mig nu när jag är hemma? Jag fikar, äter godis och undviker allt som har med bra hälsa att göra. Det är sånt jag kan jobba ikapp när jag är tillbaka i London.
~ Stockholmshelgen resulterade inte alls i förhöjd kunskap om modern konst eller en stor hög shoppingpåsar. Långa promenader och ett par tights blev det. Besök på både Koh Phangan och Vapiano bidrog till en evighet av mättnad.
~ Mättnaden späddes på i tisdags när huset ställde till med storfika.
~ Sockernivån nådde sin topp när jag, efter en privat rundtur på Chalmers, satt i Johns kök och han plockar fram sitt hamsterförråd med godis blandat med ordentliga Skittles och cider.
~ Mitt lokalsinne och min kartläsarkunskap har prövats när jag bilade runt i okända bygder samt försökte förstå mig på Göteborgs bussystem.
Resten av dagarna lär vara fyllda med liknande aktiviteter. Sen är jag redo att bege mig tillbaka till mitt kollektiv.
Dear you
Med ett bultande nervöst hjärta gick jag upp för alla trapporna till översta våningen och trycker på ringklockan. Jag hör röster dividera om vem som ska öppna och efter ett antal knapptryck så släpper Robin in mig genom dörren. Framför mig på soffan sitter Lisa och stirrar på mig som om hon sett ett spöke. När hon sen inser att det faktiskt är jag på riktigt så flyger hon över soffbordet och kramar om mig. Ren och skär lycka över att äntligen få träffa den underbara människan igen. Ni ser, jag och Robin kan minsann planera lurendrejerier!
Hela planen hängde dock väldigt löst när jag sitter mot flygplansväggen med öppen mun, smådreglandes, och mannen bredvid mig puttar lite försiktigt på mig. Vi måste byta plan. Jahapp. Vi blir hela tiden utlovade nya avgångstider och får under tiden varken förklaringar eller ursäkter. Över två timmar försent lyfter vi ändå, men tack vare den underbara förseningen så fick pappa vända halvvägs till Säve för han insåg att han inte skulle hinna hämta mig så sent om han skulle ha en chans att hinna till ett möte. Så ja, där satt jag på planet och insåg att jag inte skulle ha någon pappa på flygplatsen att krama om och gråta tillsammans med. Jag skulle vara helt ensam. Som tur var fick livliga diskutioner om arbetslöshet med taxichauffören mig på andra tankar påväg in till Göteborg Central.
Jag var hemma många timmar senare än planerat, men jag kom hem. Och nu tänker jag inte lämna Sverige förrän nästa söndag. Lyx.
Våldgästsfika hos mormor och morfar. Fina grejer.
Open up
Ska man ha en helg med Louise så vet man att man ska ha en bra helg. Och en bra helg blev det sannerligen. Ingen av oss bor i vårt hemland, men ändå är det henne jag träffat mest av "de gamla" sen jag flyttade hit. Jag satt och var lite konfunderad över detta faktum, men Ylva sa det uppenbara. Louise är den som förstår. Och så är det. Louise är den som faktiskt förstår hur det är att hamna i ett helt nytt land där man inte känner någon. Ingenting är som vanligt och man kan inte gå hem efter en jobbig dag och bli kliad på ryggen av mamma. Man är ensam.
Många tror att det bara är kul och spännande att flytta. Det är det inte alls. Så många gånger man gråtit av hopplöshet och det enda man vill göra är att åka hem. Det var varit dagar då jag inte har haft ork att göra något alls. Hemlängtan tar över. Det går upp och ner hela tiden. I början var det allra värst. Vissa dagar ville jag inte alls vara kvar här. Inte det minsta. Det är inte lätt att veta att man måste få tag på en lägenhet inom tre dagar för att inte stå utan rum. Det är inte lätt att inse att man kommer förlora jobbet. Det är inte lätt att samtidigt som man tänker på de punkterna så måste man städa, tvätta, laga mat, handla, spara pengar, ta tid till alla därhemma. Gör man det inte själv så blir det inte gjort. Ingen annan finns där att göra det åt en.
Om jag inte hade haft Ylva med mig så hade jag med största sannolikhet åkt hem för längesen. Vi drar upp varandra. Jag behöver henne. Hon förstår. Louise förstår. Andra kan bara föreställa sig.
You belong with me
Min oförmåga att kunna fynda något över huvudtaget är extrem. Aldrig hittar jag något på reahyllan eller till extrapris. Men så idag har det hänt. Hela eftermiddagen spenderades i vår stora galleria med fynd efter fynd. Det tog mig över två månader att göra av med presentkortet jobbet gav i julklapp. Hängslebyxor/jumpsuit/någotåtdethållet och en topp för 98 pence. Knappt tio kronor. I vår jakt efter bodybutter så hittade vi finfina presentpåsar på Body Shop för femton pund. Väl i kassan förklarade hon att om vi betalade ihop så fick vi rabattkort och extra produkter i plural. I slutändan betalade vi tretton pund var allt som allt. Samma pris som vi skulle gett för enbart butterburken. I vår totala extas så mötte vi upp nyblivna Londonbor och gick loss i Ben & Jerry's-baren.
Den lediga dagen blev klart godkänd och mitt shoppingsug har minskat en aning.
Stormy islands
Brittiska fenomen jag stött på under mina fem månader på plats.
~ Cheers. Min förrvirring var ett faktum när kunderna skulle skåla varje gång dom gick in i provrummet. Sen fick jag höra att det var ett annat ord för "tack, ha det bra". Hade kanske föredragit konstant skålande bland alla kläder.
~ Kärleksord. Att ständigt bli kallad Darling och Love av helt okända människor gör mig alltid lite glad. Dock inget jag själv skulle applicera i mitt engelska ordförråd då det endast skulle leda till obekvämd falskhet.
~ Rullband. Aldrig har jag uppskattat längden av våra rullband i mataffärerna så mycket som jag gjort sen jag kom hit. En meter på varje sida av kassören. Max. Det innebär att man inte kan packa upp allt på samma gång. Och skulle man få för sig att i lugn och ro packa ner allting ordentligt i påsarna så blir man stenad. Här är det bara att slänga ner allt så fort som möjligt och låta nästa på tur genomgå samma process.
~ Pubekonomi. En shot för £ 2,50. Två stora kannor drinkar för £ 14. Behöver jag säga mer?
~ Hamburgare. När vi ändå är inne på pubekonomin så kan vi lika gärna koppla ihop det till hamburgekonomin. På puben får du en ordentlig hamburgetallrik med hembakt bröd, hemmagjord burgare och hemfriterade pommes mycket billigare än vad du får lägga ut på McDonalds. Puben alla dagar i veckan.
~ Traffikljus. Vi tänker grön gubbe. Rött för bilar. Då går vi. Här är det lite på måfå, och trots att det är grönt för oss så behöver inte bilar ha rött. Med andra ord kan man inte gå ändå. Och våra gröna gubbar håller inte längre än tio sekunder. Det gäller att ta vara på tiden vi har med varandra, älskade gröna gubbe.
~ Sopor. Glöm återvinningsstationer och soptunnor. Här slänger man ner allt som kan återvinnas i en och samma påse och slänger ut det mitt på gatan tillsammans med soporna. Så fantastiskt hygieniskt.
~ Bio. Söndagsmys i en biosalong med en ordentlig popcorn är inte längre någon billig aktivitet. Man får räkna med minst £ 20 för kvällen om man ska ha en liten popcorn och sitta törstig under filmen. Det får bli nostalgitrip och ta med enga popcorn istället och dessutom välja en gammal film mitt på dagen.
Talk to your friends
Det var med höga förväntningar vi strosade omrking i Covent Garden för att hitta det vi sökte. SugarSin. Butiken med svenskt lösgodis. Dom ytterst få ställen som faktiskt säljer lösgodis har någon sorts konstig kompott av mjöliga Jelly Babies (det är precis som det låter, gelé format till små bebisar) och sura sockerbomber som smulas sönder i munnen. Alla lösgodisleverantörer verkar ha någon hemlig pakt om att undvika choklad till högsta grad och på sin höjd ha två olika sorter att skopa ner i påsen, och det är såklart inte riktig choklad utan såndär billig fuskchoklad á la Ica Basic. Detta beskriver hur det engelska godiset är över lag.
Så ni förstår att vår extas när vi kom in i denna butiken var helt fantastisk. Dumle. Polly. Och framförallt- romerska bågar. Allt vi ville ha fanns där i lådorna. Inget saknades. För att tillfedställa engelsmännen så hade dom givetvis bebisarna där också. Det faktum att denna butik är belägen hundra meter från mitt jobb oroar min ekonomiska sida dock. Priset ligger på lite mer än det dubbla, men behöver jag säga att det var värt det för lite svenskt godis till vårt mellomys?
Watching
Fascinationen över hur två personer kan finnas till för varandra precis lika mycket när man befinner sig så långt ifrån varandra på jorden det är möjligt att vara, som om man vore i samma rum. Jag må säga att det är en enorm skillnad mot när jag ständigt hade Michelle på andra sidan köket. Det går inte längre att bara säga något högt hemma för att hon ska höra, utan istället måste man ta fram mailen, skriva av sig och sen bara hoppas på att hon inom snar framtid ska få tag i något sorts internet för att kunna ta del av den fantastiska berättelse jag delat med mig av. Det blir mer komplicerat, men tryggheten av att kunna prata med varandra är densamma.
Min kärlek till långa mail har återfötts. Det är två av mina bästa vänner. Michelle och internetåtkomst.
(Visst dolde jag min gråtfärdiga saknad av människans kramar och spinnande kattljud fantastiskt bra?)
