Detta med att gå på universitet här är ungefär detsamma som att hoppa tillbaka till högstadiet hemma. Överallt ser man studenter gå omkring i jackor och ryggsäckar som tävlar med varandra i färggladhet. Jag drar till mig uppmärksamhet eftersom jag är alldeles för överklädd i jeans och blus, eftersom alla andra sitter i mjukiskläder med håret uppslängt i slarvig tofs. Morgnar och eftermiddagar fylls av läxor och man måste sitta på den plats i klassrummet man blivit tilldelad. För det är inte föreläsningssalar vi är i, det är klassrum. Det är inte föreläsningar, det är lektioner. Det är inte föreläsare, det är lärare. Jag blev överväldigad av alla dessa inlämningsuppgifter som skulle skrivas. Förstod inte hur jag skulle ha en chans att hinna med alltid. Sedan läste jag instruktionerna = max två sidor långt, med dubbelt radavstånd. Helt plötsligt inser jag att jag kan skriva hela arbeten på bara en kväll, istället för de dagar och veckor jag är van vid därhemma. Även fast det är som att hoppa tillbaka flera år så tycker jag om det. Jag får lära mig så mycket om annat som händer i världen, och sen kopplas det ihop med det vi faktiskt ska lära oss. Just detta fenomen lämnar mig förundrad. När jag känner hur allmänbildningen bara växer i rekordfart hos mig, hur kommer det sig att jag bara den senaste veckan har hört dessa kommentarer?

 

"Today we have talked a lot about different places around the world, such as  Europe, Chile, India and China, so for next class I will bring a map so that I can point out these places for you."

 

"Can anyone tell me what African country is the most developed and most interesting for companies to enter?"

"Brasil"

 

"Could anyone tell the class what apartheid was?"

"It's a wall that they built to separate people. No? It might not be there, but I know there is an apartheid wall somewhere in the world!"

 

"Does anyone know what is happening between Ukraine and Russia?"

*Tystnad*