Helt utmattad och sliten går jag hem från jobbet. Jag viker av ifrån den stora nogrannt upplysta vägen till den lilla inte alls lika nogrannt upplysta vägen. När jag gått en bit ser jag en man med mörka kläder gå mot mitt håll. Nervöst börjar jag fumla med mobilen för att visa att jagvisstharkontaktmedfolksåvågadigintepånågotbaraförattvibefinnerossvidengränd. När vi sedan möter varandra i vad som kan vara gatans enda ljus, så får jag lite dåligt samvete för vad jag tänkt. Framför mig står en extremt snygg britt. Det är ungefär en på miljonen.

-"Excuse me, you don't happen to know the way to Hammersmith?"

-"Of course I do! MARRY ME!?!?!?"

Ja, det var väl ungefär så jag egentligen ville svara. Dock friar jag inte till okända män. Tyvärr.

Trots min enorma förvirring kring höger och vänster, som dessutom blir ännu värre när jag ska tänka det hela på engelska också, så lyckades jag faktiskt få ihop en bra beskrivning.

-"Just go this way and then go to the left"

I efterhand så inser jag att den perfekta vägbeskrivningen hade varit att säga att han kunde följa med mig och sen ge beskrivning därifrån. ("Just go this way and then go to the right"). Det hade varit en omväg, men med hans lokalsinne borde det inte märkas.