Dear you

Med ett bultande nervöst hjärta gick jag upp för alla trapporna till översta våningen och trycker på ringklockan. Jag hör röster dividera om vem som ska öppna och efter ett antal knapptryck så släpper Robin in mig genom dörren. Framför mig på soffan sitter Lisa och stirrar på mig som om hon sett ett spöke. När hon sen inser att det faktiskt är jag på riktigt så flyger hon över soffbordet och kramar om mig. Ren och skär lycka över att äntligen få träffa den underbara människan igen. Ni ser, jag och Robin kan minsann planera lurendrejerier!

 

Hela planen hängde dock väldigt löst när jag sitter mot flygplansväggen med öppen mun, smådreglandes, och mannen bredvid mig puttar lite försiktigt på mig. Vi måste byta plan. Jahapp. Vi blir hela tiden utlovade nya avgångstider och får under tiden varken förklaringar eller ursäkter. Över två timmar försent lyfter vi ändå, men tack vare den underbara förseningen så fick pappa vända halvvägs till Säve för han insåg att han inte skulle hinna hämta mig så sent om han skulle ha en chans att hinna till ett möte. Så ja, där satt jag på planet och insåg att jag inte skulle ha någon pappa på flygplatsen att krama om och gråta tillsammans med. Jag skulle vara helt ensam. Som tur var fick livliga diskutioner om arbetslöshet med taxichauffören mig på andra tankar påväg in till Göteborg Central.

Jag var hemma många timmar senare än planerat, men jag kom hem. Och nu tänker jag inte lämna Sverige förrän nästa söndag. Lyx.

Våldgästsfika hos mormor och morfar. Fina grejer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0