Ibland drömmer man saker som att man har åkt hela vägen till jobbet och väl på plats så inser man att man har glömt ta på sig byxor. Paniken som artar sig. Nakenheten. Ja, ni vet precis vilken känsla jag menar. Samma känsla fick jag på jobbet igår. På mötet innan vi började så fick fyra av oss varsin artist vi skulle klä. Rihanna var vad jag fick. Upp, ut på shop floor och dra tag i den mest Rihannaaktiga klänningen jag kunde komma på, samt skyhöga skor. Tillbaka på mötet igen fick vi veta att vi skulle byta om till dom kläderna vi hade valt. Med andra ord skulle jag krypa ner i den tightaste och mest blottande klänningen Gud skapat, och dessutom var den flera storlekar för liten för mig. Så där var jag, mitt i köket bland alla kollegor, managers och städare, i bara ben och utan en bh's trygghet. Som tur var så verkade det gå hem i alla fall. Hela dagen fick jag komplimanger om hur snyggt det hade varit och att jag borde köpa klänningen. Men nej, så naken tänker jag inte vara bland folk igen.