När folk här frågar mig vart jag kommer ifrån och jag snällt svarar Sverige så finns det två standardreaktioner.

1. Ah are you from Stockholm? Det är svårt att ge ett vänligt och icke irriterat NO när man får höra det varje vecka.

2. Sweden is such a good country, no crisis. Why did you leave that?

Ja, varför lämnade jag egentligen landet där all min trygghet finns. Hur kan en människa välja att fly iväg till en helt annan verklighet, där inget är sig likt, istället för att vara kring alla man älskar och där allting är som det alltid har varit?

För mig var det just det. Allting är som det alltid har varit. Alla känner alla, och skulle det vara så att det är någon man inte känner så är det någon man känner som känner denna människa. Praktexempel: en kväll innan min avfärd till Englands huvudstad så befann jag mig i ett hus mitt ute i ingenstans. Där kom det fram en totalt främmande tjej som visste precis vem jag var, vad jag hade gjort, vem jag hade varit tillsammans med och verkade tro att hon kände mig. Det är Skaraborg i ett nötskal.

När jag frågar mina vänner och föräldrar vad som händer hemma så möts jag alltid av samma sak. Allt står stilla och är precis som vanligt. När jag tvekar över mitt val och känner att det kanske är dags att åka hem, det är då jag påminner mig själv om detta. Jag vill inte åka hem till samma sak igen. Jag vill göra nya saker, vara i nya miljöer och träffa nya människor. Det är så jag utvecklas. Det är så jag vill ha det. Om jag hade varit kvar i Falköping så hade jag inte alls lärt mig hur mycket jag faktiskt klara av att göra på egen hand. Hur stark jag är. Hur jag kan se till att det jag vill ska hända faktiskt händer. Något viskar i mitt öra att det är här det har hänt. Det är här jag har fått total makt över mitt eget liv.

Ni som är kvar i Falköping och Skaraborg: njut av att vara hemma, drick Falköpings mjölk och gå till PA:s. Det är underbart. Det är bara det att det inte är för mig. Inte just nu.