Min chef lät lagom road när jag ringde igår morse och meddelade att jag var sjuk. Hon verkade ytterst tveksam för "you were feeling alright yesterday". Nej, det gjorde jag inte. Jag var superförkyld, men bet ihop ändå. Dock var jag tvungen att ljuga lite. Enligt min sjukanmälan var jag förkyld med feber och väldig yrsel. Hur förklarar man på engelska att halsmandlarna är så uppsvullna av förkylning att man mår illa? Det blev i alla fall den lugnaste dagen sen jag kom hit, vilket var otroligt skönt. Nu gäller det bara att försöka friskna till ännu mer så jag klarar av dagens jobb och morgondagens bravader.

Detta är vad en sales assistant håller på med på dagarna

Dagen börjar alltid med ett möte där man får någon slags uppgift. Allt ifrån att hämta best sellers till att sätta ihop en outfit. Sen får man reda på vilka tider som gäller och så är det bara att sätta igång och jobba. Jag är den där som går omrking i butiken och syns för kunderna. Hittar man inte den storleken man vill ha så är det mig man frågar. Att hitta saker i det enorma lagret är lättare sagt än gjort, men det börjar ta sig i alla fall.

Ibland står jag i provrummet och delar ut nummerlappar och ropar efter andra efter nya storlekar istället. Den som tror att provrummet är chill har inte varit där på helgerna. Folk provar uppåt 20 plagg och lämnar tillbaka dom så ens händer är för fulla för att man ska kunna få en hand över att sortera upp kläderna med. Jag har märkt att man i en viss kultur inte ens hänger upp saker på galgarna igen, utan lämnar kläder i ena handen och en bunt galgar i den andra.

När butiken stänger så gäller det att vara snabb. Allt ska läggas tillbaka på rätt ställe, i storleksordning och är det för mycket av en storlek så ska det plockas bort. Föreställ er att göra detta när man inte ens ser bordet under kläderna som ligger huller om buller och på helt fel våning.

Ibland kan man slippa undan stängingen med ett tidigare skift. Då öppnar man istället och tar fram alla storlekar som saknas och fyller på, men det är så tråkigt så det vill jag inte ens förklara.

Den här helgen har varit bra. Inget alls att klaga på. Jag råder alla som vill se det riktiga England att åka till Cambridge. Söta tegelhus på alla gator. Gränder med gulliga caféer. Parker med älvar. En idyll. Dock märkte jag till min besvikelse att batteriet i kameran var helt slut. Vi har i alla fall festat och myst. Det passade mig alldeles utmärkt. Dit ska jag tillbaka.

Efter att ha pratat om det på jobbet så sökte jag på filmer på youtube. Det skulle jag aldrig ha gjort. Min oro över mellandagsrean börjar växa sig allt större.

 

Är det ens mänskligt?

Snart har vi varit här i två månader och vi har nu konstaterat att det inte finns några snygga engelsmän. (Förutom Pattinson och Westwick såklart, men dom är en på miljonen). Vi har även kommit på varför det är så och man kan dela i dem i två kategorier.
1. De som inte har lika fina drag som skandinaver. Och det är faktiskt inte deras fel. Det skyller vi förfäderna för.
2. De som har potential, men kastar bort den när de tar på sig kläderna som ligger närmast och inte äger en spegel. Det är deras fel. Det skyller vi dom för.
Finns ju en liten chans att det inte är helt vattentätt, men den här teorin känns väldigt bra ändå. Kan dock vara så att vi är vana vid den skandinaviska stilen och att det är därför vi håller oss till den. Fast nej, skandinaver är snyggast ändå.

Aldrig i mitt liv har jag svettats av utmattning så som jag gjorde igår. Förutom dom självklara ställena som pannan och ryggen så svettades jag på axlarna, benen och magen. Jag visste inte ens att det var möjligt. Och jag överdriver inte det minsta när jag säger att jag var så röd i ansiktet att jag nästan var lila. Hade jag passat bättre i den färgen så hade jag tagit en bild och delat med mig. Anledningen till mitt svettmaraton och min färgkonvertering var en väldigt intensiv lektion i house dance på Pineapple Studios. My gjorde mig sällskap och vi var helt överens om att nästa gång så väljer vi en annan stil och en annan svårighetsgrad, trots att det var hur underbart som helst att få dansa igen. Och ja, min kropp gör ont idag.

Samuel och Alec lämnar idag London. Vi har festat, myst och sett Skyfall. I fredags kom en mycket efterlängtad Michelle också och då utnyttjade vi att vi hade tillgång till ett rent och fräscht kök. Kameran lyckades bara följa med en kväll, så resten får ni klara er utan.

Det här kan vara ett av mina mest ytliga inlägg, men det är något jag verkligen lider av just nu. Jag var lycklig över att jag hade ett jobb där jag faktiskt fick ha kvar mina långa fina naglar utan att behöva bry mig om att servera hygienisk mat.Men tji fick jag. Dom går av, fastnar i garn och nagelbanden trasas sönder av galgar. Nu har jag tvingats fila ner till dom till absolut noll. Tveksam till om jag ens hade såhär korta naglar när jag föddes. Förutom utseende biten där mina fingrar ser extremt korta och tråkiga ut så finns det faktiskt praktiska problem. Jag kan inte på något sätt klia mig tillräckligt och dessutom så klarar jag inte av att stava rätt på mobilen längre. Trycker bara fel hela tiden. Hoppas och ber att detta inte är slutet av min lyckliga nagelperiod.

Nu ska jag ta min fula fingrar och bege mig till tunnelbanan för att möta upp två vilsna svenska själar, Samuel och Alec.

Det känns som att jag har jobbat en månad i sträck. Helt slut är jag. Ont i fötterna. Till och med träningsvärk i muskeln mellan tummen och pekfingret efter alla byxgalgar. Efter nästan en timmes övertid sprang jag igår iväg till tunnelbanan för att möta upp Ylva, Emma, Elin och Charlotte på en  mysig restaurang. Jag tryckte i mig en hel pizza och hade ändå plats över för en supergod chokladkaka. Då är man hungrig! Och idag ska jag äta massor igen, men den här gången blir det köttbullar och lingonsylt på Ikea. Det ska köpas en hel del grejer till rummet så vi faktiskt har någonstans att göra av våra saker.

Längtar till ikväll när Robbie Williams tänder julbelysningen på Oxford Street. Jag gillar julen. Och lila Robbie.

Känns så typiskt mig att inte kunna leva i nuet och njuta av det som är just nu, utan istället drömmer jag mig iväg och längtar till nästa steg. Jag har letat runt bland massa utbildningar och ju mer tiden går desto mer lutar det åt det engelspråkiga marknadsföringsprogrammet på Linnéuniversitetet i Växjö. Så nu på morgonen har jag kollat upp litegrann hur boende funkar, vad det kostar och hur det verkar. Jag längtar så himla mycket efter att ha min alldeles egna lägenhet där jag får inreda och stöka till hur mycket jag vill (även om det sistnämnda inte lär bli en särskilt stor del). Det blir lite skillnad från min boendesituation just nu- dela ett enda rum med två andra och dela köket med fem.

Men jag borde verkligen hålla mig till nuet, leva och hoppas att Jack lämnar tillbaka min plats i provrummet.