Ready
Häromdagen fick jag en insikt. Varje fredag är Instagram fyllt av bilder med texten "It's FRIDAY bitches!!!!!". Måndagarna brukar vara "Fuck, it's Monday". Detta är egentligen min enda källa till att ens reflektera över vilken dag det är. Fredagar är inte längre en enda parad av lättnad över att veckan äntligen än över. Måndagar är inte heller en otrolig ångest över att helgen redan är borta. Mina jobbdagar är lite spontant utkastade på schemat och ser alltid olika ut. Jag jobbar sällan fler än tre dagar i rad och när jag sen har min lediga dag så är det inte lika mycket som ska tas igen på samma sätt som när man bara har helgen på sig. Visst, det händer att dom kör det där spontana utkastet och det visar sig att jag jobbar sju dagar i rad, men då får man långledigt efter det. Jag tycker verkligen om hur en tråkig veckanharbarabörjattisdag kan bli vilkenhärligdagattbarasittainneochkollapåfilmheladagentisdag. Och skulle man istället vilja ha en nuskajagutochfestasomaldrigförrändatillsminafötterinteklararavminaskorlängretisdag, ja då funkar det också. I London är det helg alla dagar. För att vara en person som vill ha rutiner, struktur och kunna planera allt, så trivs jag förvånansvärt bra med utkastschemat.
Don't speak
När man träffar någon man inte träffat på länge så ska allt tas igen som man har missat sen sist. Och av min egen erfarenhet så verkar det som att det är det godis man har missat. Samma sak är det varje gång. Godis trycks ner i mängder tillsammans med alla andra nyttigheter man också måste ta igen. Helgens familjebesök var absolut inget undantag, speciellt inte när dom hade med sig svenska gåvor i form av choklad. En mycket lycklig Felicia blev mindre lycklig när magen sa ifrån och inte alls ville se mer av dom där kakaobomberna.
Det hela resulterade i att samtliga kvinnor i lägenheten (med undantag för en sjukling) numera ger sig ut i ordentliga träningspass varje dag och försöker frigöra sig ifrån sockerberoendet. Med tanke på den smärta jag hade i benen igår, så att jag inte ens kunde sätta mig på toastolen utan att ta stöd mot både badkarskanten och toaringen, så bör min hälsokurva gå åt rätt håll. Hur jag ska kunna vandra omkring med dessa ben på jobbet utan att se ut som en bajsnödig vandrande pinne är en annan sak.
Alldeles för normal
Så fick jag äntligen tag på bilderna min kusin Victoria knäppte på löpande band från studenten. Att kolla igenom mappen och drömma sig tillbaka kändes helt okej.
Kusin William, kusin Rebecca och kusin Johannes
I fell
Louise behövde en testmodell för att se hur hennes idé till projektet funkade, och som den hjälpsamma, generösa och givmilda människa jag är så ställde jag upp. Inte alls för att jag ville se hur det skulle sluta med dessa pärlor till ögonbryn.
By my side
För ett otränat öga skulle detta kunna vara före- och efterbilder. Men så är det icke. Detta är Felicias högra och vänstra biceps. Båda i spänt läge. Man skulle kunna tro att jag känner extrem dödsångest över denna osymetri, men faktum är att jag är glad. Detta, mina vänner, är den första synliga muskeln på min kropp. Att det skulle ta mig 19 år att komma hit. Det är inte träning. Det är inte dans. Det är jobb. Så den som tror att det jag gör på dagarna är chilla runt i butiken får gärna komma och känna på min vänstra arm a.k.a. Hulkarmen.
Think of something nice
Innan jag åkte till jobbet igår hade jag tänkt att skriva ett massivt depressivt inlägg om hur otroligt dåligt allt var på det nya stället. När jag kom hem kände jag inte alls så längre. Det kan ha berott på att tyrannmanagern som lägger all sin tid på att be mig göra fem saker på samma gång inte var där. Och inte heller tjejen som inte jobbat inom Zara längre än mig, men som ändå vet hur allting ska göras på rätt sätt, står och skriker åt mig när jag inte gör så som hon tycker är bäst utan istället gör det som funkar bäst för mig. Jag ville slå ner henne med närmsta skyltdocka. Hårt.
Som tur var kontrollerade jag min ilska något och kom tillbaka till jobbet igår med nytt hopp. Och då visade det sig att alla andra människor där faktiskt är ganska trevliga. Lite roliga till och med. Dessutom pratade jag med managern och hon gav mig hela Trafaluc. Avdelningen jag jobbade mest på i Knigtsbridge och som jag kan innan och utantill. Mitt rike. Så idag ska jag vara snygg, rolig och alldeles fantastisk på mitt jobb. För snygg kan man inte vara när man jobbar i provrummet och måste springa ut med alla kläder i ett åtta timmar långt konstant träningspass.
The sky
Det planeras och planeras. I mitt huvud snurrar idéer för sommaren. Det verkar som att det kanske är Kungshamn som väntar på mig i alla fall. Men det kan ju ändras. Flera gånger om. Och så är det det här med Sydamerika. Jag blir mer och mer taggad för varje dag som går. Jag vet att det är ett så otroligt äventyr som är där inom räckhåll och jag vill inte vänta mer. Det lär bli en av dom mest fantastiska saker jag kommer vara med om. Hur ska jag klara av att vänta i nästan ett år till?
Oändlighet
Tjejen jag inte alls tyckte om från början, som kom sent första dagen i skolan och som allmänt verkade ganska bitchig. Tjejen jag sen klickade med under Fields of gold i ett försök att gömma sig från spökhistorier under aulaövernattning. Tjejen som kom att bli en av mina allra bästa vänner och alltid fanns där. Tjejen som höll om mig samtidigt som hon tvingade mig att gråta tills jag inte kunde andas. Tjejen som är min kompanjon i planering. Tjejen som är en del av alla mina favoritminnen. Just den fantastiska tjejen fyller år. 20. Och jag kan inte vara där med henne. Hon är värd den bästa dagen som går att uppbringa.
How I feel
Tillåt mig att presentera mitt kollektiv.
Louise
19
Västerås
Pluggar till make up-artist
Pistageglass
Felicia
19
Falköping
Sales assistant på Zara
Päronglass
Ylva
19
Karlsborg
Kaffeblandare på Starbucks
Tuttifruttiglass
Madeleine
19
Västerås
Sexrevolutionär
Blåbärsglass
Keep on
Igår morse gick en nervös liten tjej in i Zarabutiken i Covent Garden och var tvungen att plocka ut kläder till en utekväll som var så in style som möjligt. Full av prestationsångest gick hon in på kontoret för att visa hur otroligt bra hon var på alla plan, att hon skulle passa perfekt in i den butiken och deras team. En hel jobbdag gick där hon var i sin egen butik och skrattade tills magen krampade så mycket att hon medvetet undvek skrattmakarna för att kunna andas. Nervositeten släppte till slut och hon kunde gå hem och andas ut.
Så kom det ett samtal under frukosten. Rösten på andra sidan talade om hur duktig den här tjejen hade varit och frågade henne om hon ville bli en del av Covent Gardenbutiken. Tjejen blev otroligt lättad och svarade naturligtvis att hon skulle dyka upp där på onsdag. Mest av allt kände hon lyckan över att även hon skulle få den nya uniformen.
Bryta sig loss
När folk här frågar mig vart jag kommer ifrån och jag snällt svarar Sverige så finns det två standardreaktioner.
1. Ah are you from Stockholm? Det är svårt att ge ett vänligt och icke irriterat NO när man får höra det varje vecka.
2. Sweden is such a good country, no crisis. Why did you leave that?
Ja, varför lämnade jag egentligen landet där all min trygghet finns. Hur kan en människa välja att fly iväg till en helt annan verklighet, där inget är sig likt, istället för att vara kring alla man älskar och där allting är som det alltid har varit?
För mig var det just det. Allting är som det alltid har varit. Alla känner alla, och skulle det vara så att det är någon man inte känner så är det någon man känner som känner denna människa. Praktexempel: en kväll innan min avfärd till Englands huvudstad så befann jag mig i ett hus mitt ute i ingenstans. Där kom det fram en totalt främmande tjej som visste precis vem jag var, vad jag hade gjort, vem jag hade varit tillsammans med och verkade tro att hon kände mig. Det är Skaraborg i ett nötskal.
När jag frågar mina vänner och föräldrar vad som händer hemma så möts jag alltid av samma sak. Allt står stilla och är precis som vanligt. När jag tvekar över mitt val och känner att det kanske är dags att åka hem, det är då jag påminner mig själv om detta. Jag vill inte åka hem till samma sak igen. Jag vill göra nya saker, vara i nya miljöer och träffa nya människor. Det är så jag utvecklas. Det är så jag vill ha det. Om jag hade varit kvar i Falköping så hade jag inte alls lärt mig hur mycket jag faktiskt klara av att göra på egen hand. Hur stark jag är. Hur jag kan se till att det jag vill ska hända faktiskt händer. Något viskar i mitt öra att det är här det har hänt. Det är här jag har fått total makt över mitt eget liv.
Ni som är kvar i Falköping och Skaraborg: njut av att vara hemma, drick Falköpings mjölk och gå till PA:s. Det är underbart. Det är bara det att det inte är för mig. Inte just nu.
