För ganska så exakt tretton år sedan så hade jag precis kommit hem till farmor och farfar efter att ha varit uppe på berget och kikat på den, för en knapp sjuåring, enorma brasan. Jag stod i deras vardagsrum med telefonen i handen och kunde inte sluta hoppa på stället. Upp och ner. Upp och ner. I andra änden av luren var min pappa som berättade att det nu fanns en Melina. En alldeles riktig lillasyster. Som jag hade väntat på henne.

Att hon fyller tonåring ger mig åldersnoja. Att jag inte kan krama henne gör ont i hjärtat. Men mest av allt är jag bara fylld av kärlek.

Det krävdes ytterligare ett försök, men så fick jag tillslut min biljett till David Bowies utställning. Tillsammans med Anna så gick jag omkring med en freestyle i handen och hörlurar på huvudet och skönk in i detta spektakel. En labyrint fylld av färgglada kostymer, texter nerklottrade på papper, skivomslag i mängder. Ett väldigt uppskattat sätt att spendera sin förmiddag på.

Detta gjorde jag och Frida i Notting Hill igår. Det var trevligt.

Vår lägenhet ser nu ut som en blandning av en mysig cirkus och ett färgstarkt nöjesfält. Det är Maddes förtjänst. För igår fyllde hon år och då ställde vi till med kalas.

Det var just när vi kalasade som det slog mig på riktigt. Vi satt i parken med små Haribopåsar. Solen sken. Vi skrattade. Jag ville inte därifrån. Nu när det närmar sig min hemflytt så kommer allt fram. Jag trivs så fantastiskt bra här. I staden. I lägenheten. Och framförallt, med vännerna. Och så ska jag bara avsluta denna delen av mitt liv. Falköping är Falköping, och Falköping kommer alltid att vara Falköping. Jag kan åka hem när jag vill. Men det som vi har här nu är något annat. Det är inte föralltid. Det är bara tillfälligt. Då gör det lite ont i hjärtat att snart släppa det för att åka tillbaka till det konstanta Falköping. Jag har sagt till mig själv att det är dags att bryta mig loss, annars kommer jag inte hinna med allt jag drömmer om. Man ska sluta på topp, säger de.

På plats i Svea Rike imorgon så ska jag på intervju för det jobb jag sökt fyra år i rad. Det jobb som är min definition av perfekt plats att spendera min sommar på. Får jag jobbet så är det med lätthet jag flyttar tillbaka. Annars lär jag stanna här några månader till. Mitt öde ligger i butikens händer.

Okej, jag var bara tvungen att prova det som många påstår är rena mirakelkuren för frissigt och lockigt hår (jodå, jag inbillar mig att jag fortfarande har mina korkskruvar). Ryktet gick att balsamsmetoden gjorde underverk för dessa ickebefintliga superlockar. Efter att ha sökt igenom hela Londons utbud, samt beställt Sverigeleverans av en väns föräldrar, så satte jag igång detta projektet. För visst är det ett projekt att gnugga igenom hela håret tills mjölksyran i armarna sätter igång ordentligt.

Ett par månader senare sitter jag här nu och beskådar bilderna. Att det har skett ett mirakel vore att ljuga. Fast så vet jag att håret och hårbotten egentligen mår mycket bättre nu. Det tröstar lite efter mina drömmar om Hollywoodhår.

 

Det känns lite som att jag har hittat hem. Jag har nämligen hittat min plats i välgörenhetsfaktorn. Att jag på något sätt vill bidra till något har jag känt i många år. Mitt problem har bara varit att veta vad jag vill rikta in mig på i denna djungel av organisationer. Det är så många delar som behöver stöd. Mänskliga rättigheter. Fattigdom. Föräldralösa barn. Utrotningshotade djur. Global miljöförstöring. Livshotande sjukdomar.

I grund och botten handlar alla kategorier egentligen om att rädda liv, i alla dess slag. Det gäller bara att bestämma sig för vad det är man tror mest på. För mig är det mänskliga rättigheter. För mig är det viktigt att alla har lika värde, behandlas lika och framförallt: alla ska få rätten att vara sig själva utan att på något sätt diskrimineras. Ingen ska utsättas för trafficking. Ingen ska dömas utan en rättsligt korrekt rättegång. Ingen ska könsstympas. Ingen ska dömas till döden. Ingen ska utsättas för tortyr. Ingen ska stenas. Ingen ska splittras från sin familj.

En liten dröm som har börjat gro inom mig är att när jag väl är klar med min universitetsutbildning få jobba ihop med Amnesty inom marknadsföring eller någon sorts projektplanering. Det skulle vara fantastiskt om det jag kan, det jag är bra på, skulle göra skillnad. Det, mina vänner, det är mitt långsiktiga mål. 

Okej, det är min tredje lediga dag i rad. Och jag ligger bara här i sängen. Ungefär så det har sett ut de andra dagarna också. Det mest händelserika jag gjort var ungefär när jag och Ylva drömde oss bort på Topshop igår. Så ja, det har sannerligen varit stillsamt. Det strider enormt mot min nuskajaggörasåmycketjagkanföratttavarapåtidencarpediemyolo-anda. Det gäller att ta tag i det här nu. Ut i regnet bara. Ut och ta för mig av London. Det är nog det jag ska göra. Fast först vill jag sitta och stirra på vår vägg en tag till.

Nu ska jag berätta en sak för er. Jag var ute med ett gäng tjejer på en hiphopklubb igår. Det var en såndär kväll där allt bara flöt på från början. Förfesten hade varit bra. Vägen till klubben hade varit bra. Första intrycket av stället var bra. Så där stod vi på dansgolvet och körde loss. Fulla och glada. Så känner jag hur någon börjar dansa med mig. Dvs gnuggar sitt skrev mot min rumpa samtidigt som han håller fast mig i höfterna. Visst, jag hade redan märkt att det var ett rumptafsarställe, men jag uppskattade inte hans lilla dans utan drog mig snabbt ur greppet. Jag fortsatte att dansa med mina vänner när han drog tag i mig för att dansa vidare på det han redan börjat med. Ännu en gång tog jag mig ur. Hans tolkning av det hela måste varit otroligt fel, för det han gjorde då var att dra tag i mig igen. Denna gången drog han tag så hårt att jag snurrade runt. Han tog ett ordentligt grepp om mitt ansikte. Och tvingade mig att kyssa honom.
Om jag örfilade honom och skrek vilken vidrig människa han var? Nej, jag tog mig ur greppet och gick tyst tillbaka till mina vänner en stund. Sen tröttnade jag, åkte hem och grät. Få saker kan trycka ner mig så mycket som att bara känna mig som ett objekt. Jag kan inte förstå vad han skulle få ut av det, om han trodde att jag skulle känna mig smickrad. Vart är det denna typen av män har fått sin uppfattning om kvinnosyn ifrån? Vem är det som har sagt till dem att om en tjej går ut på krogen, då är det bara att ta och peta så mycket man vill? De som ens vågar sig på argumentet att tjejer måste tänka på vad deras klädsel sänder ut för signaler kan väl gömma sig under den stenen de redan gömt sig under så länge. Jag hade långärmad skjorta, jeans och converse. Men jag borde få ha rätten att gå i en urringad klänning som knappt täcker den där tafsvänliga rumpan utan att för den sakens skull behöva betraktas som ett objekt av folk runt omkring. Jag vill kunna gå omkring i vad jag vill utan att oroa mig. Jag vill kunna gå ut i enbart Victoria Secret-uniform utan att folk ska tro att jag är ute efter något. Jag vill kunna se ut hur jag vill utan att få en hand på rumpan. Jag vill kunna ha en utekväll med tjejerna utan att bli nedtryckt av män som tror att de får göra vad de vill.
Nästa gång jag blir utsatt för samma sak så tänker jag inte smita iväg i tystnad. Nästa gång tänker jag visa hur otroligt kränkande det är och få honom att inse hur snevriden syn han har, i hopp om att kunna få honom att fatta på riktigt. Men mest av allt hoppas jag att det inte blir en nästa gång.

Jag satt med kalendern framför mig. Om två veckor så har jag semester igen. I två veckor till. Sen har jag bara runt tre veckor kvar att jobba innan jag säger upp mig. En ledig vecka i London. Sen flyttar jag. Och jag vet hur mycket jag redan har planerat att göra under den tiden, så det kommer bara flyga iväg. Ändå har jag en hel del icke ikryssade rutor på vår långa lista och dessutom vill jag hinna åka iväg på de äventyr som jag och Ylva har drömt om. Det är Cambridge. Det är Paris.

Från och med nu ska jag göra mitt allra bästa för att dra igenom den där listan så jag kan tänka tillbaka och känna att jag verkligen hann med allt det jag ville göra.