Spring break. Hans famn. House on the Rock. Chicago. Monet. Starbucks. Champagne. Lingonsylt. Minneapolis. Semester. Kärlek.

Det är alltså en grej som existerar på riktigt och inte bara något som händer på film. I USA är man inte med i en kör om man tycker om att sjunga. Man är med i en a Capellagrupp. Igår kväll ställde dessa fem grupper till med en välgörenhetskonsert där alla sjöng till förmån för en välgörenhetsorganisation och intäckterna gick till organisationen som vinnargruppen hade valt. Man tackar inte nej till att få sätta sig in i Pitch Perfect, och speciellt inte när man faktiskt känner några av de som står där på scen. Jag är fortfarande lite smått i extas och fascioneras över hur duktiga de var. Det blev en fin kväll.

Det må ha gått några dagar sedan helgen, men jag vill ändå dela med mig av fredagens förträffligheter. Kalmarflickorna (Jenny, Julia och Marielle om man ska vara exakt) och jag blev upphämtade av vän för att inhandla ingredienser för fantastisk middag. Vår vän och hennes pojkvän gjorde sin utbytestermin i Växjö förra våren och blev smått besatta av landet med allt vad det innebär. På grund av detta tog vi tillfället i akt att göra en ordentlig svensk meny. Toast skagen med hemmagjord skagenröra. Hasselbackspotatis med baconinlindad kyckling. Marängswiss med extra allt. Jag måste säga att det blev väldigt lyckat. Mycket troligtvis på grund av kombinationen ingenhemlagadmatpåmånaderleverpåmateniskolmatsalen och börjarsaknasvenskmatsominteenbartärgenmodifieradochfylldmedkonstämnen. Efter väldigt angenäm middag gick vi till en spelning deras kompisar skulle vara med i. Vi gick alla dit i tron om att det var de som skulle sjunga en välutvald kollektion av Madonnas låtar, men det stämde inte riktigt. Så där stod vi tillsammans med en väldigt spännande blanding av folk som hade rökt både det ena och det andra. Allt som allt så var det ändå en fantastisk kväll.

I fredags förgyllde vi kvällen med en väldigt angenäm aktivitet. Vi gick på drag show. Att det faktiskt är skolan som är delarrangör för detta årliga event får mig att inse hur långt ifrån mitt universitet är ifrån att ställa till med ett sådant kalas.

Att sitta där i publiken var som att stiga in i en bubbla där inga fördomar fick vistas. Jag kan inte tala för hur det faktiskt var för de HBTQ-personer som var där, men jag fick känslan av att det var lite av en fristad. De behövde inte anpassa sig efter den heterosexuella normen alls, utan fick vara sig själva till 110%. Det var en helt otroligt härlig atmosfär där vi alla satt med breda leenden på läpparna.

Lyckligtvis tog skolan ett antal bilder som jag tagit mig friheten av att dela med er.