Bitarna faller på plats. En efter en. Efter en vecka hemma så har jag lyckats någorlunda bra med att inse att jag inte längre bor där borta i vindsvåningen på Wolverton Gardens. Istället för en halv hylla så har jag ett fullt kylskåp. Istället för att veta att jag ska äta äggmacka så får jag flera påläggsalternativ. Istället för att ha mindre maraton av Vänner i sängen med Ylva så ser jag till att ta upp så mycket plats i sängen som möjligt. Istället för att stå lutad med armbågen som stöd i hörnet samt ett draperi klistrat mot rumpan så duschar jag helt stående med en fri rumpa.

Min motivering kring hemfarandet löd: Jag vill inte missa alla studenter och Peace and Love. Och studenter blev det ju. Men så var det historian kring den där andra delen. Så som kompensation för utebliven festival så ska jag istället sätta mig på ett plan om några dagar för att spendera en vecka i solen och Turkiet med tillhörande vän. Det är faktiskt inte helt fel det heller.

 

Jag skulle måla upp en såndär fantastisk mental bild av västkusten för mina vänner där borta i England. Trots att dessa kvinnor är svenska så insåg jag att de hade en skev uppfattning av hur landskapet ser ut i den delen av Sverige. Jag pratade om det blå havet. Om vågorna som kluckar mot skrovet. Om klipporna åt alla håll. Och träd!- flikar en av dessa kvinnor in. Efter denna incident bestämde jag mig för att göra vår premiärhelg i båten till en enda lång fotosession för att upplysa dessa kvinnor samt ickesvenska vänner om min favoritdel av Sverige.

Jag skulle inte påstå att jag är ett särskilt stort fan av idaggjordejagdethärsendettaefterdetgjordejagdetochsengjordetjagdettabloggar om de inte har ett fantastiskt sätt att förmedla hela dagens historia på. Därför tar det emot lite när jag inser att jag själv inte kan låta bli att släppa iväg just en sådan text. Detta har nämligen varit en fantastisk dag som gör att jag troligtvis ser ut att vara hög på alla möjliga substanser.

Det hela började när jag öppnade fönstret till vårt bastutempererade rum och ser hur Ylva trycker ihop sina ögonlock så hårt hon kan och grimarserar. Solskenet var ett faktum. Redan här skulle man egentligen kunna säga att dagen var underbar. Inte mycket som kan gå fel en sådan dag.

Jag ger mig ut i denna soligt varma stad för att möta upp en vän, en före detta granne, en Jenny. Tillsammans bevittnade vi en Israelisk parad och maten på Vapiano ackompanjerat med uppdateringar kring varandras liv. Vi nådde sedan dagens huvudmål. Lejonkungen. Vi kan ju låtsas som att jag satt med resten av estetklassen och inte alls själv uppe på en höjd som gav mig svindel vid minsta rörelse. Det måste varit en blandning av förväntan, otrolig sång och fantastiska kostymer som fick mig att sitta och hulka redan vid första scenen. Och det krävs en hel del för att jag ska göra det. För att sammanfatta det hela så är det en förställning jag rekomenderar till samtliga som rör sig i området.

Efter att kramat både lärare och elever så bestämde jag mig för att dissa kollektivtrafiken och påbörja promenaden mot Hammersmith. Plötsligt befinner jag mig i ett folkhav där varenda människa står med minst en kamera var uppsträckt i luften för att ta kort på spektaklet på andra sidan stängslet. Nyfikenheten slår till och jag är snabbt uppe med mig egen kamera för att försöka få en uppfatting om evenemanget. Jag inser att det är världspremiär för Brad Pitts nya film och att jag på så sätt befinner mig på samma område som Brangelina och resten av Hollywoods elit.

Promenaden fortsatte och nästa stopp var när en kvinna stannade mig med frågan om hur lång jag är. Hon visade sig vara ifrån någon sorts modellagentur och tyckte att jag skulle komma på ett möte. Jag undanhöll det faktum att jag faktiskt snart flyttar hem, man ska aldrig säga aldrig. Hon lät mig gå vidare och jag tassade in på Ylvas jobb för snabb uppdatering samt en frappucino som blev mitt sällskap hem.

Det är dagar som denna jag kommer sakna när jag flyttar ifrån storstaden. Att vad som helst kan hända. Stora, små, oförutsägabara.