Äntligen har jag fått en header jag faktiskt tycker om. En jag inte slafsat ihop för att jag ville spy på den förra och inte hade någon ork att ta tag i det på riktigt. En som förhoppningsvis kommer att vara kvar där länge innan jag är redo för en förändring. Cred till Louise som slet sig ifrån sitt städprojekt för att agera fotograf i min modellek. Och cred till Ronja som trollade ihop allt så att headern hamnade på plats med rätt format och trixade med annat. Det blev precis som jag ville ha det.

Som belöning lyxade vi till det med hemmagjord frozen yoghurt. Det kan ha varit bland det godaste jag ätit på länge. Släng ihop grekisk yoghurt, lite honung och choklad/nötter/bär/vadduänvillhaförsmak och in med det i frysen bara.

Jag läser olika bloggar beroende på vilket hurmör jag är på och vad jag vill få ut av det. Två av bloggarna jag följer läser jag för att få inspiration och motivation till det mesta. Det handlar om karriär och att få göra det man verkligen vill göra. Det handlar om resor och att se vad det finns för platser jag vill hinna upptäcka. Det handlar om träning och att få ordning på mig egen hälsa. Jag tycker om att läsa dom inspirationsbloggarna för jag blir så otroligt taggad på att göra något stort, något som gör skillnad. Känslan av att dom lyckades skapa det dom drömt om och kämpat hårt för ger mig själv kraft och hopp om att jag själv en dag kommer att nå precis dit jag vill. Det är klyschigt, men the sky is the limit.

När jag skapade den här bloggen så gjorde jag det i syfte att dela med mig av min väg mot det jag ville allra helst just då- komma in på estetiska programmet i Skara. Dit nådde jag. Och jag vill inte att det ska sluta där. Jag vill fortsätta dela med mig av mina drömmar och hur jag gör för att uppnå dom. Jag vill kunna vara lika inspirerande som dom bloggarna jag läser. Jag vill visa att jag också kan.

Jag sitter i sängen med rosiga kinder och känner hur värken i mina näst intill icke existerande rumpmuskler börjar arta sig. När jag vaknade var jag nära på att bege mig ut direkt. Men klockan var knappt halv åtta. Så jag låg kvar ett bra tag till innan jag drog mig upp, åt lite smått och sen tog över gatorna med Louise på en ordentlig rundvandring genom västra London. Självklart med dom obligatoriska rumpskorna. Laddade batterierna med en storfrukost och snart väntar en dag på stan med påtvingande av CV i mina favoritbutiker. Kör ba kör!

Det är en speciell känsla när man åker upp för rulltrappan till andra våningen på jobbet innan butiken har öppnat. Där har jag mitt rike, alldeles för mig själv. Jag bestämmer hur jag ska jobba och i vilken ordning jag vill göra allt. På mitt sätt. Och igår gjorde jag det för sista gången. Trots att jag tycker att replan (när man fyller på storlekarna som saknas i butiken) är bland det tråkigaste, så är det ändå lite mysigt att stå där i lugn och ro och byta galgar. Jag kommer nog sakna det.

Det är en sorgsen stämning på jobbet. En del har redan förflyttats till sina nya butiker, andra är kvar ett tag till och resten, jag är en del av resten, jobbar fram till stängning nästa vecka och sen inget mer. Man tar ständigt avsked av kollegor och många är upprörda över hur huvudkontoret har skött sig. På samma gång så trivs jag bättre än någonsin. Man connectar mer med alla och butiken är lugn så det finns tid att springa omkring och vara töntig med Saul. Mer sorg och mer glädje på samma gång.

Halvt död efter en natt med alldeles för lite sömn stod jag i duschen. Så hör jag hur någon ropar på mig utanför dörren. Min första tanke är: nu har jag en kissnödig roomie. Men icke då. Istället för att fråga om toa så frågade hon om jag vill ha ägg. Senare fick jag samma fråga angående gröt. Jag insåg att jag hade ännu en såndär mysig frukost framför mig, som vi har haft de senaste dagarna.

Ibland börjar jag fundera lite. Är det så att om man bara anstränger sig ordentligt och hittar en bra rutin så kan man bo med vem som helst? Eller har jag bara haft extrem tur att hamna här, där två av tre var främlingar innan dom satte foten i lägenheten, och trivs som en jordgubbe i landet? För här bor jag, med tre andra tjejer som inspirerar varandra till att testa nya saker och nå sina mål. Jag tror att fler skulle behöva bo lite som jag. I ett litet kollektiv med peppande och positiv enegri där man kan göra lite som man vill utan att bli ifrågasatt.

Här har vi resultatet av Louises matrevolution. Gott, bra och nyttigt.

 

Ord som kom tillbaka till mig när jag såg bilderna från picknicken jag och min bananätande vän hade för snart tre år sedan.

Igår kväll insåg jag och Louise, det senaste tillskottet i vårt hem, att vi delade ett intresse. Det kallas bakning. Så idag tog vi helt enkelt tag i våra begär och gjorde detsomskulleblicakepopsmensomiställetblevchokladkluttar. Kluttarna visade sig passa perfekt ihop med te och Magic Mike.

En promenad på Brick Lane i snö och färgglada lampor hade varit ett perfekt tillfälle att missbruka avtryckaren i kameran och få en hel portfolio med snygga bilder. Lycklig över att Jonathan löst mitt problem med obrukbart minneskort så fiskade jag upp kameran ur väskan och tog en bild. Och det var det. Sen tog batteriet slut.

Den enda samlingen bilder från gårkvällen som inte ser ut som surrealistiska målningar av en blind man som hatar konturer.

 

Min hjärna sprudlar av energi och inspiration. Hade det inte snöat och varit så kallt så hade jag gett mig ut på en springtur. Måste bli av med all energi på något sätt. Det är så mycket som snurrar runt nu som jag vill göra. Jag har börjat söka jobb inför sommaren. Jag har kikar på olika distanskurser till hösten, för det blir nog backpacking trots allt. Jag vill köpa tavlor och annan fin inredning till vår namnlösa lägenhet. Jag vill njuta av att vi har hittat ett hem och jag vill bo där länge. Samtidigt vill jag på nya äventyr. Jag vill göra saker hela tiden. Jag kan inte ligga still i sängen. Jag har suttit på Starbucks i två timmar för att kunna surfa, och blir sur på mig själv som inte tar tillvara på all tid.

Jag tror att det hela är tack vare vår dörr.

Trippen till IKEA ledde inte till ett balsamköp, för they don't do them anymore. Dock inhandlade vi allt annat på vår lista. IKEA är det bästa exemplet på "många bäckar små". Men vi fick våra köttbullar och allt som behövdes för hemkänslan så vi är så nöjda man kan vara. Inspirationen flödade när vi hade plockat ihop allting så vi satte oss ner vid bordet och skrev upp drömmar och mål som vi har i livet, satte upp dom på vår inspirationsvägg och tog ner alla nakna män. Dom flesta i alla fall.

Dörren till vår lägenhet är nu täckt med diverse bilder och texter som är till för att inspireras. Snygga killar. Mindre snygga killar. Texter som uppmanar träning. Tillsammans ska vi ta tag i våra oaktiva liv och ge oss ut i träningsvärlden och stretcha sönder våra kroppar. I samma anda (alltså nuskajagblifitochhälsosamochallmäntvärnaomminkropp) så drog jag igång med en mirakelkur för naglarna som mormor gav till mig i julklapp och så väntar ett ikeaköp så att jag äntligen kan börja med balsamsmetoden och bli av med risigheten i mitt hår.

Så förvänta er en Hollywoodskådis om några veckor.

 

Tillbaka i London sittandes på Starbucks, vår enda källa till internet för tillfället. Att säga att jag inte trivdes i Genéve vore en enorm lögn. Landskapet var vackert, staden var mysig och Louise var underbar. Det kändes så bra att äntligen få träffa henne igen och faktiskt se hur det är i hennes värld och få en bättre uppfattning och mer förståelse för hur allting är och fungerar. Vi hann med en rundvandring i staden, skidåkning i Mijoux, promenad på landet, chokladbollsbakning, semlebak och middagar med Amanda. Nu väntar jag på att värmen ska komma så att jag kan hoppa på ett likadant flyg igen.

Huvudet har äntligen börjat klarna upp. De senaste dagarna har det bara varit ett enda stort virrvarr av uträknningar. Hur mycket ska jag betala? Vad ska hon betala? Vad saknas? Hur delar vi det här? Varför stämmer inte uträkningarna?! Igår skulle jag sova, men kunde inte för allt jag hade att tänka på. Startade datorn för att räkna vidare. Skulle vidarebefodra ett mail till Ylva, blev istället att jag skickade till agencyn. Skulle skriva ett ursäktsmail till dom, skickade det till mig själv. Insåg att jag var för trött. Gjorde ett nytt sovförsök.

Men, men. Nu är allting uträknat. Det enda som är kvar är att få pengarna dit dom ska och att papprena skrivs på. Lättnad.

För övrigt åker jag snart iväg på jobbdag 3/7 i rad. Det tar på krafterna. Men sen väntar två veckors semester med en Geneveresa planerad. Ja, jag längtar.

Ibland drömmer man saker som att man har åkt hela vägen till jobbet och väl på plats så inser man att man har glömt ta på sig byxor. Paniken som artar sig. Nakenheten. Ja, ni vet precis vilken känsla jag menar. Samma känsla fick jag på jobbet igår. På mötet innan vi började så fick fyra av oss varsin artist vi skulle klä. Rihanna var vad jag fick. Upp, ut på shop floor och dra tag i den mest Rihannaaktiga klänningen jag kunde komma på, samt skyhöga skor. Tillbaka på mötet igen fick vi veta att vi skulle byta om till dom kläderna vi hade valt. Med andra ord skulle jag krypa ner i den tightaste och mest blottande klänningen Gud skapat, och dessutom var den flera storlekar för liten för mig. Så där var jag, mitt i köket bland alla kollegor, managers och städare, i bara ben och utan en bh's trygghet. Som tur var så verkade det gå hem i alla fall. Hela dagen fick jag komplimanger om hur snyggt det hade varit och att jag borde köpa klänningen. Men nej, så naken tänker jag inte vara bland folk igen.

Jag har inte mycket mer att säga om nyårskvällen än vad Lisa redan delat med sig av. Så går ni hit så tar ni del av allt.

Att sätta klockan för att gå upp och jobba på nyårsdagen var lite tungt dock. Glädjen över att inte vara en av dom som började 9 var stor. Folk var fortfarande fulla. En del höga. Resten bakis. Och så jag som ännu en gång lyckades lura allt vad bakfylla heter. Butiken var lugn, jag fick massor av beröm av managern och jag fortsatte jobba på mitt förhållande med nya killen på herravdelningen. Vi hälsade. Tro mig, det är inte lätt att konkurera med alla andra singeltjejer, och killar, på jobbet om den enda snygga killen som finns i närheten. Men han vet trots allt vad jag heter och gör tummen upp när jag springer upp med kläder. Det är ju alltid något.