Det var för ganska så exakt två år sedan jag var i Västerås förra gången. Då för att fira en typ av årsdag. Nu för att fira en annan. Tyvärr så kunde jag under helgens upplevelser konstatera att om vi bara hade gått åt höger istället för vänster varje gång när vi lämnade hotellet så hade vår resa fyllts av en mer kulturell sida och mindre shoppingpåsar. Det är det som är fördelen med att ha guider plockade direkt ur lokalbefolknigen.

Jag skulle som sagt spendera helgen med vänner som gör mig pirrlycklig, dvs mina guider. Och det gjorde jag. Efter att under ett halvår fått höra historier om folk och platser jag inte riktigt kunnat relatera till så är nu det mesta uppklarat. Jag vet numera hur det ser ut när Cassandra berättar att hon tar fram brieost ur kylen. Jag har dessutom bilder och personligheter till namnen som fladdrat förbi i diverse konversationer.

Huvudpunkten med denna utflykt var att en av de där jag tycker så mycket om hade hyrt in en tidsmaskin för att visa hur tjugoårsdagar firades för sisådär 40 år sedan. Detta förevigades tack vare Cassandras kamera och ett stort antal olika fotografer.

Idag är det en alldeles speciell dag. Om man går tillbaka ett år det bloggarkiv jag lyckats samla under åren så hittar men detta:

 

Jag har bott med familjen. Jag har bott med min bästa vän. Jag har bott på ett festande vandrarhem. Jag har bott inklämd i ett litet rum med oönskade ljudeffekter ifrån rummet intill. Jag har bott med fina vänner och Peter Pan-utsikt. Jag har bott på en båt. Nu bor jag hos en kattant. Och snart bor jag i en fin lägenhet i stan.

En viss man frågade mig häromdagen hur man klarade av att bo under så primitiva förhållanden som många på skolan faktiskt får göra. Jag berättade då om mina egenupplevda exempel och förklarade att om man verkligen vill vara på en viss plats eller göra en viss grej så kan det faktiskt vara okej att offra vardagslyxen som en egen säng eller att få behålla sin mat i kylskåpet. Man kan vänja sig vid det mesta.

Att vänja sig lär dock inte bli en så stor utmaning för det som väntar. Om ungefär en månad så ska jag tömma det stora garaget som gömmer hela min lägenhet i komprimerat format och istället ta ner det hela vägen till Europas grönaste stad. Lättnadsfaktorerna är många, men detta är utan tvekan den största: jag kommer inte bo hos någon annan, jag kommer bo hos oss. En blandning av Sverige och Finland med en mycket liten, men ändå befintlig, sjöutsikt.

Det var tänkt att han skulle hjälpa oss. Han skulle göra hela universitetstiden enklare. Han skulle berätta för oss hur vi skulle göra för att allt vi läste magiskt skulle absorberas av hjärnan och vi skulle bli genier allihop. Aldrig skulle vi behöva oroa oss för en tenta.

Föreläsaren inom studieteknik förstörde mig snarare än kom med någon dunderkur. Det krävdes bara en mening. Efter sju minuters koncentration så sjunker förmågan att minnas, så ni måste ta en paus var sjunde minut. Visserligen skulle dessa pauser inte vara längre än en minut, men det kan vara så att jag råkar missbruka dem. Ofta. Länge. Min självdisciplin har vissa svagheter. Som nu, när jag sitter och pluggar in begrepp jag inte förstår oavsett hur många gånger jag läser, då är de där (berättigade!) pauserna väldigt lockande.

Så ja, det är precis en såndär mikropaus jag befinner mig i just nu. Jag ska nog ta en till paus direkt.

Jag läste en artikel som publicerades i en webtidning för ett tag sedan. Skribenten hade laddat upp med ett helt smörgåsbord av sexistiska påståenden som, för alla med humor, tydligen var sjuktjävlakuldetbästajagläståhvadfantastiskt. Men så råkar jag vara feminist. Och då har man ingen humor. Uppenbarligen.

Vad jag tyckte var en lättnad var att jag nu har hittat mig själv. Om jag någonsin haft en identitetskris så är det hela nu löst. Kommentarerna berättade för mig exakt hur jag som feminist är.

Visst kan det väl vara så att jag har fått en och en annan pik kring min inaktivitet på det här stället (Hej Michelle. Hej Lisa. Hej Malin). Och visst kan det väl vara så att jag saknar skrivandet en del. Så här är jag. Nyfödd som en fräsch liten nyponros.

För er som inte har varit i kontakt med mig under de här månaderna så kan jag upplysa er om att jag inte alls är ute och far i världen längre. Numera är jag Växjöbo och jobbar på att min smålänska ska bli så mycket Lönneberga som möjligt. Här ska jag alltså befinna mig under tre år och när jag har lämnat studentlivet bakom mig så kommer jag, tillsammans med min examen, att ge mig ut och rädda världen.

Det var precis såhär det började.