Det där antagningsmailet landade i min inkorg bara några dagar innan jag, tillsammans med en stor andel av ekonomistudenterna i Växjö, satte mig på en buss mot Frankrike. Hög på livet var jag i en kombination av lätt eufori över att ha fått min plats bekräftad och föreställningarna om hur fantastisk den där veckan i alperna skulle bli. Vad jag inte visste då var att jag under den veckan skulle träffa en person som, så löjligt klyschigt och sötsliskigt nog, skulle komma att betyda väldigt mycket för mig. Den personen jag träffade var en lång, engelsk Jack. Det som i princip blev min första mening till honom var ”Jag är feminist och ska studera i Wisconsin nästa år”, antagligen med en tanke om att om han bara visste de två sakerna från början så skulle allt gå bra.

Den där Jack råkade vara den mest fantastiska människa jag någonsin stött på och vi har det visserligen inte supernära till varandra och det är inte särskilt bekväma reseformer som krävs (om man nu inte är extra förtjust i små, fyllda plan som har en tendens att vara x antal timmar försenade), men det fungerar ändå. Man skulle kunna tro att distansförhållandet med England skulle vara sig likt oavsett vart i världen man befinner sig, men icke. Bara en sådan sak som att vi inte kommer att kunna ringa varandra så fort vi vaknar, för när han vaknar sover jag. Jag kommer inte kunna ringa honom när jag går hem från krogen för då är det dags för honom att gå till jobbet. Det känns som att vi kommer att leva i parallella universum där hans värld ligger flera timmar före min. Att veta att jag ska vara ifrån honom så länge gör att tårarna ständigt står i givakt bakom ögonen, redo att anfalla.

De gånger tårarna ändå har vunnit så har han kramats och pussats och sagt fina ord. Han peppar mig på ett helt otroligt sätt och jag längtar redan tills han kommer och hälsar på mig så att jag kan visa upp det där andra universumet.