Idag har jag gjort något livsviktigt. Jag hade diskuterat det hemma för flera år sedan och bestämt mig redan då. I lördags tog de upp det i Nyhetsmorgon. Samma dag stod jag i kassan på Apoteket och där låg en broschyr. Jag kunde inte se det som något annat än en rejäl spark i baken för att det kanske faktiskt skulle kunna tänka sig vara dags att ta tag i det där. Det handlar om donation av organ efter att man har dött.

För mig är det alldeles självklart. Vad ska jag ha alla dessa organ till när jag ändå inte kommer använda dem? Jag är dessutom ytterst tveksam till att min familj skulle köpa en vacker ram och sätta upp min inramade vänsterlunga på väggen som ett underbart minne av vilken otrolig atlet jag var. Däremot tror jag att de skulle känna tröst i att jag, tack vare mitt ställningstagande, kan se till att andra människor får fortsätta leva. Att de får helt nya möjligheter i livet och att deras familjemedlemmar och vänner får behålla sina älskade.

 

Jag gick in HÄR, kopplade in e-legitimationen och kryssade i ett ordentligt JA till både transplantation och medicinsk forskning. Det tog mig ungefär 90 sekunder. Det var allt som behövdes och jag vet att den person som eventuellt får ett av mina organ den dagen jag inte finns kvar kommer att vara evigt tacksam för att jag spenderade 1,5 minut denna onsdagskväll till just detta.