Frihet. Det är vad jag känner just nu. Jag ska inte längre springa omkring i korridorer i jakt på rätt stockroom så att jag kan fylla på ställningen med bestsellerväskor. Jag ska inte längre gång på gång hämta större storlekar på klänningarna för att kunder inte vet om att storlekarna på ungdomssidan är aningen mindre. Jag ska inte längre skrika i radion efter folk som det faktiskt visar sig att det inte har någon radio. Jag ska inte längre ta mig igenom butiken i en hinderbana runt barnvagnar, ballonger och bord i stressen att hitta tillbaka till rätt kund med den där klänningen. Jag ska inte längre jobba på Zara.

Jag önskar att jag kunde vara lite sentimental kring det hela. Det tog emot att lämna de två första butikerna jag jobbade i, men efter tre veckor i ny butik så blir man inte bästa kompis med alla. Speciellt inte när 53% är spanjorer, 46% italienare och 1% jag. Och alla pratar på sina egna språk. Vakten jobbade dock på att få mig att trivas. Han kunde säga ordet "Tack". 

Så för att sammanfatta det hela så trivdes jag inte alls i butiken. Flög hem på moln med tanken att jag ska få vara ledig resten av tiden här. Lite flög jag kanske på vägen dit också, men endast på grund av fint väder och fin gata.