Fascinationen över hur två personer kan finnas till för varandra precis lika mycket när man befinner sig så långt ifrån varandra på jorden det är möjligt att vara, som om man vore i samma rum. Jag må säga att det är en enorm skillnad mot när jag ständigt hade Michelle på andra sidan köket. Det går inte längre att bara säga något högt hemma för att hon ska höra, utan istället måste man ta fram mailen, skriva av sig och sen bara hoppas på att hon inom snar framtid ska få tag i något sorts internet för att kunna ta del av den fantastiska berättelse jag delat med mig av. Det blir mer komplicerat, men tryggheten av att kunna prata med varandra är densamma.

Min kärlek till långa mail har återfötts. Det är två av mina bästa vänner. Michelle och internetåtkomst.