Vår lägenhet ser nu ut som en blandning av en mysig cirkus och ett färgstarkt nöjesfält. Det är Maddes förtjänst. För igår fyllde hon år och då ställde vi till med kalas.

Det var just när vi kalasade som det slog mig på riktigt. Vi satt i parken med små Haribopåsar. Solen sken. Vi skrattade. Jag ville inte därifrån. Nu när det närmar sig min hemflytt så kommer allt fram. Jag trivs så fantastiskt bra här. I staden. I lägenheten. Och framförallt, med vännerna. Och så ska jag bara avsluta denna delen av mitt liv. Falköping är Falköping, och Falköping kommer alltid att vara Falköping. Jag kan åka hem när jag vill. Men det som vi har här nu är något annat. Det är inte föralltid. Det är bara tillfälligt. Då gör det lite ont i hjärtat att snart släppa det för att åka tillbaka till det konstanta Falköping. Jag har sagt till mig själv att det är dags att bryta mig loss, annars kommer jag inte hinna med allt jag drömmer om. Man ska sluta på topp, säger de.

På plats i Svea Rike imorgon så ska jag på intervju för det jobb jag sökt fyra år i rad. Det jobb som är min definition av perfekt plats att spendera min sommar på. Får jag jobbet så är det med lätthet jag flyttar tillbaka. Annars lär jag stanna här några månader till. Mitt öde ligger i butikens händer.