Jag tänker tillbaka på hur jag var för ett år sen. En helt annan människa än vad jag är idag. Det är så mycket som kan hända på ett år, och allt jag varit med om har format och utvecklat ett nytt jag. Starkare. Och bättre, enligt mig.

Då bodde jag i en stor och härlig trea med min bästa vän. Hade någon sagt till mig att jag skulle tillbringa hela sommaren på ett vandrarhem där folk kommer och går som dom vill så hade jag bara skrattat. Och hade någon berättat för mig att jag skulle välja att flytta från det vandrarhemmet till London och dela ett enda rum med två andra, där enda chansen till egen säng är att paxa den lilla bäddsoffan, så hade jag bara skrattat ännu mer. Det skulle jag aldrig klara av. Men så är jag här. Och trivs hur bra som helst.

Jag har insett att även om man gråter tills man inte kan andas och det känns som att hela världen försvinner under fötterna, så är det inte så för all framtid. Det går över. Och när det gör det så märker man hur mycket gott det trots allt förde med sig. Möjligheterna är där precis framför en. Jag har gjort saker jag aldrig trodde att jag skulle göra. Bra och dåliga. Att ångra saker jag gjort har jag lagt av med. Ånger hjälper inte. Istället tar jag konsekvenserna och går vidare. Mycket bättre.

Jag vet nu hur mycket jag klarar av på egen hand och jag vågar ta risker och chansa för att se vad som händer. Tryggheten finns hemma i Falköping och jag vet att den finns kvar där när jag kommer tillbaka. Mina vuxenpoäng har skjutits i höjden. Först och främst med körkort, men mest när jag bokade biljetten hit. Här har jag skaffat allt från jobb och lägenhet till bankkonto och försäkringsnummer helt själv. Det känns bra när kollegor och kunder förvånas över allt jag hunnit göra med tanke på min ålder. Och jag suger åt mig av deras beröm.

Kort och gott har det varit det mest händelserika och fantastiska året av alla mina nittion.