Jag är i något sorts vakuum och bara väntar på att det ska landa i mig. Att jag verkligen fattar att det är på riktigt och att det här inte är den sortens mardröm man kan vakna upp ifrån. Tårarna strömmar, men jag låter dom göra det. Orkar inte hålla dom inne.
Det är så ofattbart orättvist att två personer som älskar varandra så mycket ändå inte kan vara tillsammans. Jag önskar att jag ville andra saker. Samma saker. Då hade det varit helt annorlunda nu. Eller så önskar jag att kärleken bara kunde försvinna så att det inte gör så förbannat ont.
Så många minnen dyker upp i huvudet. Alla är sådär sockersöta så att det först pirrar till i magen, men sen övergår det till något annat. Det är helt enkelt slut. Bara att acceptera.

Du är den finaste människan jag har träffat och du får mig att känna mig som världens vackraste.