Det tog oss ungefär tre månader, men så äntligen hittade vi stället vi letat efter så länge. En klubb med bra dansmusik. Oftast spelar dom all möjlig musik, men undviker allt i närheten av Rihanna och Nicki Minaj. Någon gång under varje utgång längtar man tillbaka till Husaren där man bara kan köra loss. Så den extas vi hamnar i när vi hör dunket går inte att beskriva. Vi dansade nog mest på hela stället. Kanske inte snyggast, men mest. När sen Avicii, SHM och Lykke Li smög sig in på spellistan så nådde vi toppen.

Sakta men säkert insåg vi också att det var där alla snygga killar har gömt sig när vi har sökt över hela London. Det var allt en liten lättnad när jag äntligen kunde kika på killar som ser bra ut utan tillhörande flickvän. Dom enda snygga jag ser annars är skandinaviska killar som hänger utanför provrummet och väntar på flickvän eller fru. Dock nöjer jag mig med att just kika. Det här med att killar inte ska kunna gå förbi på dansgolvet/baren/korridoren utan att lägga händerna på min midja á la "Ursäkta, jag vill bara komma förbi. Och nu när jag håller om dig så inser du hur underbar jag är och vill följa efter mig hela kvällen." Nej tack, jag klarar mig bra ändå!

Det lär bli mer utekvällar där i alla fall. Men då ska vi inte gå omkring i jeans och converse när alla andra har kortkort och klackar. Pinsamt underdressed var vi.

(Här är det plats för alla bilder jag inte tog med min döda mobil och Emmas antika Nokia)