Nu har hjärtat lugnat ner sig lite. Måste jag vara så fruktansvärt lättskrämd? Det kändes bra att klamra mig fast på Emanuels arm. Det värsta var nog att eftersom alla i Spökvandringen ville repa ordentligt så blev vi många och små grupper. Små grupper = alla skådespelare kommer nära och det är läskigt. Och vi var bara tre. Men bra var dom i alla fall! Och så är jag ju väl förberedd inför den riktiga vandringen i morgon!