Innan lovet tänkte jag jättemycket på det. Nu hade jag nästan glömt bort det. Tills nu. Vi har gått ett och ett halvt år på gymnasiet. Ett och ett halvt år kvar. Det är hälften. Jag kan inte fatta det. Det känns som att det inte alls var längesen vi började. Samtidigt känns det som att jag har känt alla underbara vänner hela mitt liv. Vårterminen är full av lov och lediga dagar, och dessutom har jag andra roliga planer som kommer få tiden att gå fortare. Snart kommer det vara sommar och då är det bara ett år kvar. Det kommer antagligen också gå fort eftersom vi har våran slutproduktion och kommer jobba massa med den. Och när vi är klara med den åker vi till London för pengarna vi själva har fått ihop, och precis när vi är som tightast- då splittras vi.
Jag vill inte sluta. Jag vill verkligen inte det. Tänk att inte få träffa alla fina människor så ofta som jag gör nu. Springa omkring i korridoren och leka som om vi var dagisbarn. Drömma sig bort i kostymbunkern.
Nej, nu börjar jag nästan gråta.  Tur i alla fall att vi går ett så bra program där man faktiskt kan komma tillbaka och hjälpa till i produktioner även efter att man har tagit studenten.

Puss på underbara folket! Alfred är iväg och försöker bli brun, men puss på honom ändå.