Helt ensam på en scen. Lampor i ögonen. 22 stycken i publiken. Visa något jag jobbat på sedan december. Och klara av det! Det är inte det modigaste jag har gjort, men jag är så glad och stolt över mig själv över att jag gjorde det! I höstas trodde jag aldrig att jag skulle klara av det, och jag kände så stor press att jag hade funderingar på om jag verkligen ville gå kvar (tankarna kom inte långt så oroa er inte). Men alla fina teatrare i klassen stöttade verkligen varandra, och när jag stod på scenen kändes det som att oavsett om jag glömde allt och gjorde fel så skulle dom inte bry sig, utan bara finnas där och stötta ännu mer. Och alla var så grymt duktiga och har utvecklats massa!
Nu blev jag väldigt kärleksfull kände jag. Aja, jag älskar min fina klass!