Igår var jag uppe på berget med mamma, moster och kusin för att springa burma. Gick riktgt bra faktist! Jag blev väldigt förvånad eftersom jag inte hade sprungit sen maj (om man inte räknar med skolan asså) och ändå gick det bättre än sist. Eller ja... början var väl inte så bra. Vi hann knappt springa 100 meter innan vi var tvungna att stanna eftersom vi skrattade så mycket (med "vi" menar jag just nu jag, mamma och moster)! Alla var nog lite flum redan innan och det blev inte bättre när vi såg kusins springstil. Det gick inte att sluta skratta! Åh vad jag känner mig taskig nu!
Men när vi väl kom igång så gick det väldigt bra! Det var skönt att komma upp igen och det gäller att träna nu om jag ska klara av tjejmilen nästa år (HA! Wish me luck!).

Men en sak som jag har tänkt på.... Om man har sprungit eller tränat på något annat sätt så känns det ju så underbart efteråt och man är stolt över att man klarade det! Det blir i alla fall jag. Men efter ett tag så börjar man känna smärtan och då är den där: TRÄNINGSVÄRKEN! Kan man aldrig få träna utan att få ont efter?! Borde man inte få en belöning istället för ett straff för att man är duktig?  Kan inte någon ringa mr Labero och säga till honom att trolla bort den eller något för jag är så trött på att inte kunna röra på mig. Allvarligt talat så är jag faktiskt lite rädd för att ställa mig upp sen... Jag får väl sitta kvar här på golvet tills det går över.

Haha jag trodde aldrig att jag skulle ha användning av den här bilden! (nej, det är inte jag som har tagit den)



Puss<3<3